K.A.O.S

Min semester började kanske som jag ville, men livet är en enda stor gåta....

I söndags hade det varit en underbar dag, varit med min syster och systerdotter hela dagen och såklart mina barn.... På kvällen var vi i parken o spelade boll och gungade, min telefon ringer o det är syrran som säger åt mig att ta det lungt!!! Pappa är på väg i ambulans till Hudiksvalls sjukhus för hjärtat, shit min tillvaro rasade samman.. Ok ta det lungt Linda det ordnar sig,, jag ringer Tony och berättar han kmr blixtsnabbt och hämtar barnen, för jag var ju tvungen och åka till Helené för att vi ev skulle åka upp till Landet... Men han var stabil, hade en puls på 200 och ett blodtryck på 80/60 åt helvete för lågt.. Dem fick inte ordning på hans hjärta som rusa iväg som en galoperande häst.... Han fick medicin som gjorde att hjärtat stannade för att läkarna sedan skulle sätta igång det och det skulle få hitta sin egen takt, vilket lyckades... Nu är pappa hemma hos mamma i stugan,, jag åker upp på tisdag med ungarna.. Längtar... Det här har satt djupa spår, visst vet man att ens föräldrar ska dö före en, men inte så här tidigt jag är alldeles för ung för att mista min älskade far.....

Till råga på allt har ja inte Philip hemma,, känner mig så tom.. Hade behövt han här vi min sida nu mer än någonsin... Är rastlös, ensam, och med ångest.... Tror inte jag kan förklara hur jag känner mig för någon.. Men det är han stackaren som får ta alla smällar.. Varför, jo för det är han jag är trygg me... O han är inte här hos mig, och då blir jag arg på han.... Behöver ju inte berätta igen att våra semesterplaner gick åt helvete, och hade dem inte gjort det hade han varit här hos mig när det hände, men ist fick hans kompis Jocke ha mig hängandes gråtandes runt hans hals...Grät som ett barn..... Vet inte men jag är så rädd.. Var på apoteket och köpte ngt skit som ska hjälpa mig att få sova och slippa vakna utav mardrömmar, och gråtandes på natten,, det är jättejobbigt,,,, inatt somnade jag vid två, vaknade vid halv åtta imorse,, jag sover inte, äter inte, ler knappt, skrattar lite ibland, och det känns ju så skönt, så varför kan jag inte bara vara så jämt igen,, pappa mår ju bra nu ju.... Varför är jag så dum mot dig P???? Förlåt kanske inte hjälper men jag hoppas på det..Vi träffas snart och jag längtar trots att jag inte riktigt kan se mig festa och ha kul som jag sett framemot jättelänge... Ett tag var jag så stolt över att jag jobbat bort mycket utav min hemska svarsjuka, och jag var så glad för det, för jag vet ju innest inne att jag inte behöver vara svarsjuk över ngt, men nu är det som om jag är tillbaka på ruta ett.. Har nog mycket me självförtroende att göra,, har man ett bra självförtroende är jag inte svartsjuk, och tvärtom.... Vill ju bara vara vanliga Linda igen... Vad är jag rädd för???? Har ju hela sommaren framför mig, men känns som en tung höstdag just nu...Jag lovar dig P, snart hittar jag mig själv igen som jag tappade bort i söndags när min tillvaro rasade samman... FÖRLÅT FÖRLÅT,,,, snälla var inte arg på mig, ja vet att jag är en skit ibland, men en rätt söt sådan.... Hoppas du läser det här snart:)..... Älskar dig Philip.......

Vissa dagar är bra, vissa är skit, idag är en OK dag... Varken bra eller dålig..

"Livet är alldeles för kort för att bråka" sa jag till Philip häromdagen, ändå fortsätter jag,, tragisk människa jag är:(.....


Pussar på er:)